Konventionell reglering

Vid konventionell reglering mäts resultatet av styråtgärden. Felet, dvs skillnaden mellan är och börvärde utgör grunden för styrningen.
PID-regulatorn måste vänta på att det blir fel för att kunna agera - "trial-and-error". I P-regulatorn är styrsignalen Proportinell mot felet. Stort P ger stor återförande signal vid ett fel och är därför eftersträvansvärt eftersom det minimerar felet. Tyvärr så börjar regulatorn svänga om man skruvar upp P för mycket. Lite för varmt - stäng ventilen - vänta en stund på resultatet - hoppsan blev för kallt - öppna ventilen max - vänta en stund - hoppsan för kallt osv...

Man måste alltså välja ett P som inte är för högt. Vad händer om nättrycket höjs? Då ökar systemförstärkningen eftersom samma styrutslag ger större flöde och effekt. Det kan börja svänga i alla fall...

Det finns ingen inställning av P-faktorn som passar alla driftfall - det måste bli en kompromiss. Det samma gäller I-faktorn. D-faktorn har knappast någon ens försökt ställa in...

Jämför med enablerstyrning>>